Jag ska berätta lite om mitt målande liv. Jag började min bana i den lilla norrländska idrottsmetropolen Östersund fast då på 30-talet handlade det mer om militär närvaro än sportevenemang.
Vi hade två regementen och en flygflottilj och den ökande oron i Europa gjorde att den militära närvaron blev alltmer påtaglig när vi närmade oss krigsutbrottet. Från 1939 påverkades vi av närheten till Norge där många av oss hade både släkt och vänner.
30-talet präglades av oro och existentiell ångest, vilket kom till uttryck i .litteratur och andra konstformer. Jag växte upp i en medelklassfamilj. Min far, en studiebegåvad bondson från det karga Västjämtland, var tjänsteman på Länsstyrelsen där han bl.a. hade en befattning som kommissionär för landsbygdsärenden Han var en man med många intressen och blev med tiden en välkänd person i staden. Min mamma var hemmafru. Hon hade studerat musik för Natanael Broman i Stockholm och tänkt att bli pianolärare, men så blev det inte. Mamma skötte hushållet, spelade Chopin och Beethoven på pianot och läste H. C. Anderssons sagor för sina tre barn. Somrarna tillbringade vi på morfars gård ett par mil utanför Östersund. Där lärde vi oss att umgås med lantbrukets djur och blev kompisar med jämthunden Ruff. Vi hade det ganska bra alltså.
Familjen och även den nära släkten var rätt begivna på att läsa böcker och från 7 års ålder var jag en flitig lånare på Länsbiblioteket.
I skolan får man väl säga att jag gick upp som en sol och ner som en pannkaka. Jag avslutade mina gymnasiestudier efter andra klass på latinlinjen med ett stort A i teckning och ett C i latin. Jag tyckte att det hela var en rätt trist historia. Det enda jag ville göra nu var att läsa böcker som jag valt själv, skriva, teckna och måla, så då gjorde jag det.
1946 fick jag lite uppmuntran i mina konstnärliga ambitioner då jag som läroverkets bästa teckningselev fick ett tillfälligt stipendium, instiftat av några till Stockholm utflyttade Östersundsherrar. Det bestod av en dryg veckas vistelse i huvudstaden där jag togs om hand av Stockholmstidningens kulturchef Gustav Näsström, som följde mig till olika konstutställningar och lät mig också träffa Karl Kylberg, Olle Olsson Hagalund, Wilhelm Kåge och jämtlandsmålaren Bengt Hamrén.
Under somrarna 1946 och 1947 målade jag i jämtlandsfjällen och 1948 cyklade jag runt och målade på västkusten. Pengarna till detta äventyr hade jag jobbat ihop genom att gallra morötter hos en halländsk bonde som levererade grönsaker till Findus. Genom att leva billigt, färdas på cykel och bo i tält lyckades jag hålla mig kvar i en månad.
Efter ett avslutande år i stadens flickskola, en eftergift för mina föräldrars skull, gav jag mig av till Stockholm för att börja min konstnärliga utbildning. Jag fick plats på den välrenommerade Otte Skölds målarskola på nyåret 1949. Jag jobbade på och hade turen att få bo hos en snäll moster i Gubbängen. Redan samma höst blev jag liksom min pojkvän antagna till studier på Konstakademin. Situationen var räddad och föräldrarna blev glada, särskilt min pappa, som själv hade målat lite i sin ungdom och som fortsatte att vara intresserad av bildkonst i hela sitt liv.
Så då var man där då och framtiden låg där så lockande. Det var fred i världen och kulturen satt i högsätet. På akademin målade vi modell varje dag och på kvällarna tecknade vi croquis. Det var fullständigt självklart då, det är det inte längre. Vi hade lektioner i anatomi, perspektivteckning och konsthistoria. Vi fick lära oss att riva färg och preparera duk. Jag trivdes alldeles utmärkt med studierna, men hade problem med ekonomin.
Jag hade en pojkvän, även han en blivande konstnär. Vi hade träffats redan på Otte Skölds målarskola och hyrde nu möblerade rum tillsammans än här och än där. På den här tiden fanns inte studielån för konstnärliga inriktningar så det gällde att leva billigt och ibland ta något tillfälligt jobb för att få ihop till livets nödtorft. Någon gång kom ett välkommet litet bidrag från föräldrarna.
Våren 1951 bestämde vi oss för att vi skulle ta ett års paus i Högskolestudierna och resa utomlands, även detta var ju en fråga om pengar. Jag lyckades få ett tillfälligt jobb på Serafimerlasarettet obs. helt utan utbildning, men det gick bra och jag fick ihop lite pengar, hur mycket det var har jag inget minne av.
En dag i maj packade vi våra ryggsäckar med målarfärg, duk och hör och häpna var sitt staffli. Lite kläder hade vi också, men det kan ju inte ha varit många plagg På landsvägen söder om Stockholm ställde vi oss och höjde våra tummar för nu var det liftning som gällde. Vi hade vaccinerat oss mot tyfus och paratyfus och skaffat ett tre dagars visum för att passera Tyskland.
I Tyskland såg man ännu många spår av kriget, som bara delvis uppbyggda hus t. ex. En natt liftade vi med en lastbil framförd av en ganska berusad chaufför, som då och då fyllde på vid lämpliga vägkrogar Lustigt nog dök tyska glosor upp i mitt studieförsumliga huvud och jag pratade tyska som bara den för att hålla den här chauffören vaken.
I Paris stannade vi c:a två veckor och det var alldeles underbart. Vi bodde på att litet hotell, åt på någon liten restaurant och gick på museer hela dagarna. Vi njöt av att få se alla dessa målningar, som vi sett i reproduktioner, på riktigt. Det här är ju så länge sedan att jag inte minns så detaljerat och därför hoppar jag över namn och dylikt. Så var det dags att ge sig ut på landsvägen igen. Liftningen gick bra och man träffar ju alltid trevliga människor. Ett starkt minne har jag av en man som vi fått lift med och som bjöd oss hem på en liten supé. Han stekte rosafärgade medelhavsfiskar och serverade oss. Jag tror att det var i Perpinion
Vi reste vidare med sikte på Spanien som var vårt mål, där fanns mycken värdefull konst i museerna, vacker natur och en förmånlig valuta. Vi hade hört av våra kompisar på Mejan att en by söder om Valencia som hette Cullera skulle vara en vacker plats vid havet, där man med fördel kunde tillbringa sommaren, som ju är het i Spanien. Vi hittade den lilla byn och slog oss ner där.
Ack Cullera! vårt första möte med Spanien. Det här var ju före turistinvasionen och byn låg där i sin ursprunglighet med apelsinodlingar och unga män som fiskade himmelskt goda sardiner i sina vackra träbåtar. Kvinnorna kom vandrande eller ridande ”på tvären” på en liten åsna och sålde fisken. Det var mycket varmt så vid middagstid höll vi oss mest inomhus i det lilla stenhus där vi fått hyra ett rum och kök. Nyfiken och snacksalig som jag är satsade jag på att lära mig så många ord som möjligt. Den här sortens språkstudier tilltalade mig verkligen.
Efter en liten tid hade jag tydligen lyckats övertyga några barn att jag tyckte om hundar för då kom en liten grabb och skänkte mig en nyfödd hundvalp, som hade varit på väg att dränkas. Ja, vad gör man? Man föder upp den med nappflaska och ger den ett namn. Den lilla hunden fick namnet Rey, som betyder kung på spanska.
Vi fick många vänner i byn. Några satt modell för oss. Vi tecknade en hel del och målade både akvarell och olja. Vi strövade längs stranden, målade landskapet och de vackra fiskebåtarna. Vi lärde oss laga spanska maträtter med olja, vitlök, kött, fisk och nya sorters grönsaker. Vår matsedel var klart lyxigare här än hemma i Sverige på grund av den billiga pesetan.
Det var en fin tid vi hade här, där vi lärde oss leva på spanskt manér.
I augusti någon dag bestämde vi oss för att dra vidare. Jag sålde min lilla hundvalp, som nu var ett par månader och hade artat sig bra till en familj för en mycket liten slant.
Ryggsäckarna på och tummarna i vädret. Det var inga problem med liftningen och nu kunde jag prata hyfsat vardagsspråk och det gjorde det hela lättare. Jag minns inte precis hur vi färdades, men efter en liten tid hade vi kommit dit vi planerat nämligen Granada. Det kändes lite speciellt att det stod ”Granada” på gatuskyltarna. Staden är ju omgiven av ett sagans skimmer. Som alltid på den här tiden gällde det att uppsöka stadens poliskontor för att få en stämpel i passet. Vi hittade sedan ett litet billigt hotellrum där vi kunde ha råd att bo ett tag. Jag minns inte riktigt, men jag tror att vi bodde i Granada två till tre månader. Vi tillbringade många dagar vid ”Alhambra”, det underbara slottet. Man kunde gå runt där hela dagarna, bara då och då stördes man av någon enstaka turist. Vi tecknade och tog några foton med min enkla lilla kamera, och njöt av all skönhet och stämningen där. Granada ligger i en bergstrakt och ovanför staden ligger berget ”Sacro Monte” Där bodde ”los gitanos” (zigenarna) De bodde i grottor i berget och levde åtminstone delvis av att uppträda med flamencodans och sång. Vi slog oss till där, tecknade och målade akvarell Vi blev lite kompisar och kunde sitta där om kvällarna utan att betala för flamencouppträdandena.
Det var en vacker höst i Granada. Till frukost brukade vi äta vindruvor och ”churros” (flottyrkokt” pannkakssmet” som kringlades ut i stora rundlar) Det köpte man i ett gathörn under den blå himlen. Vi träffade en del folk på olika sätt, ibland var det några konstnärer, ibland några svenska turister, som börjat leta sig hit. Jag hade nu blivit varm i kläderna och guidade dem lite bland sevärdheter, affärer och restauranger. En dag träffade vi ett bilande par ”von Matérn”. De var så vänliga mot oss att de tog med sig en rulle bemålade dukar, som de sedan lämnade till min moster Ingrid, som var anställd på Lantmäteristyrelsen. Vi blev också bekanta med en läkare som varit utbytesstudent i Stockholm. Han klädde oss i spanska kläder och fotograferade oss, jag i lång volangklänning och mantilja minsann. Jag ombads laga en svensk middag till familjen med några extra släktingar” och, o fasa”, jag gjorde det, men det var tur att grabben hade köpt med sig en kokbok från Sverige.
Vi blev bekanta med människor av olika sorter. Jag tyckte om de flesta, de var varma, temperamentsfulla, värdiga och vänliga. På något märkligt sätt kände jag mig hemma här. Som alltid försökte vi leva så billigt som möjligt, det gällde att inte behöva avbryta vårt spanska äventyr på grund av penningbrist. Detta gjorde att vi fick god kontakt med en del spanjorer med låga inkomster. Redan när vi bodde i Cullera, och jag inte kunde många spanska ord tvättade jag våra kläder tillsammans med de andra kvinnorna i byn i de cementerade rännor som försåg odlingarna med vatten. Vi alla lagade också ugnsrätter hos kvarterets bagare, som bakade vårt bröd och de maträtter som inte kunde lagas i stekpanna på öppen eld. På de platser vi bodde på i Spanien var det alltid lätt att få både barn och äldre att sitta för oss för skisser och målningar. Särskilt minns jag en liten gumma i Arcos, som gärna satt modell eftersom hennes tandvärk mildrades av de magncyltabletter vi gav henne.
Det Spanien som vi gästade var ett fattigt land, styrt av fascisten Francisco Franco. Efter det förödande inbördeskriget 1935—1939 var landet hårt styrt, vänsterkrafterna hölls efter och ännu bar många änkor svarta klänningar. Fattiga pensionärer fick tillstånd att sälja en sorts statliga lotter för att få ihop till sitt uppehälle.
Någon dag i november lämnade vi Granada och drog vidare söderut. Målet var nu spanska Marocko, men vi hann se en hel del av Sydspanien längs vägen. Här är mitt minne inte så detaljklart, men jag kommer ihåg att jag fällde upp mitt staffli i Alicante och målade landskap. Vi bodde också några dagar i Herradura tillsammans med några svenska målare, som vi råkat träffa. Någonstans där mötte vi Erik och Tutt Kinell. De var också på väg till Tetuan och vi reste tillsammans med dem över Gibraltarsund.
Vi hyrde rum på samma hotell. Kinells hade två små barn Anna och en liten kille. Tetuan bestod av två delar en spansk och en arabisk. Naturligtvis ägnade vi oss åt att teckna och måla (mest akvarell) i arabstaden. Ibland blev folk arga på oss när de förstod att vi tecknade av dem. Det uppskattas inte av muslimer. Miljön var inspirerande med krokiga gator och gränder, färgrika affärsstånd och människor i exotiska kläder. Jag målade ganska många akvareller, men jag har inga kvar för de var lätta att sälja när jag kom hem. Det här var en tid då det gick bra att sälja bilder, särskilt från exotiska miljöer.
Vi blev bekanta med en del araber, och vi blev bjudna som gäster på ett moriskt bröllop. (om det skrev jag en berättelse som min pappa skickade in till ”Östersundsposten”).
Vi firade jul i Tetuan. Det var inte särskilt varmt och ganska fuktigt. En riktigt blåsig dag reste vi över Gibraltarsund igen. Det bör ha varit i början av februari. Vi hade hört talas om en andalusisk by, som hette Arcos de la frontera. Här hade alltså gränsen gått på 1400-talet.
Vi hittade byn som låg nära Jerez. Vi stötte ihop med ett par svenska konstnärer och hyrde rum tillsammans med dem. Jag var nu enda kvinnan och det betydde att min uppgift blev att varje dag laga mat till hela gänget. (Männen hade inte börjat sina kockkarriärer ännu). Arcos var en alldeles bedårande plats, belägen högt på en klippa och med berg runt omkring. Även här fick vi många spanska vänner och vi fick vara med om olika aktiviteter. Vi fick prova att rida på andalusiska hästar, vara åskådare på traktens tuppfäktningar och göra utflykter till tjurfäktnings uppfödningsrancher. På gården fann också en liten åsna, som jag fick låna om jag ville rida ut för mig själv. Vi målade landskap och ibland fick vi någon att sitta modell för oss för en liten slant. Mandelträden blommade och apelsinträden blommade och bar frukt på samma gång. Apelsinodlingarna vaktades ofta av ilskna hundar och när man liftade med lastbilar hade de ofta en ilsken best, som for runt på flaket och såg till att ingen hoppade upp och snodde något av lasten i uppförsbackarna.
Turister som såg välbärgade ut blev ofta bestulna, men vi klarade oss för vi såg inte så ut.
Jag skulle ha kunnat stanna kvar i den här vackra byn, men sådana var ju inte omständigheterna. Någon dag i april gick vi ut på landsvägen och vände näsan mot norr. Vi såg Sevilla och Cordoba och beundrade El Grecos målningar i Toledo. Vi stannade några dagar i Madrid och gick varje dag till Pradomuséet, där vi studerade de gamla fina spanska målarna såsom Velasques och Murillo. Vägen hem gick över Paris och en dag i maj var vi hemma igen. Vi hade upplevt så mycket och sett hur så många saker kan vara annorlunda. Vi var inte riktigt samma personer som när vi reste ut.
Sommaren tillbringade vi hemma i Jämtland. Vi hyrde en stuga i Hålland och jag köpte en hundvalp, en svart kungspudel, som fick namnet Karo. Det regnade nästan varje dag och jag gjorde en serie mörka målningar med gröna träd.
Det var lite dystert. Ljuspunkterna var lek och promenader med hundvalpen. Det var en fin liten vovve, som blev min bästa kompis i tolv år. Hösten kom och studierna på Konsthögskolan startade. Vi fick en ateljé i det gamla Sergelhuset, som då ännu inte skattat åt förgängelsen. Här gick det bra att bo med hundvalpen och han fick nu också bli ”elev”på mejan. Han låg snällt vid mitt staffli när jag jobbade och gick runt och kollade under pauserna. Här fanns ett gemensamt kök där man kunde fixa sitt käk och ett rum där de studerande kunde äta, fika och diskutera Jag kände mig lite vilsen, och visste inte riktigt hur jag skulle gå vidare med mitt måleri. Jag gick på skulpturlinjen en termin och gjorde en modellstudie, som blev ganska bra. Som lärare hade vi Stig Blomberg och han var nog ingen höjdare så att säga, men en gång blev vi bjudna på ett heldagsbesök hos Bror Hjort I Uppsala och det var minnesvärt. Jag tycker så mycket om Brors måleri och skulptur och han var dessutom en mycket sympatisk människa. Han undervisade oss alla i teckning då han var vår lärare i croquisteckning. Alla skolans elever hade möjlighet att teckna croquis på Fredsgatan om vardagskvällarna.
Vi jobbade på med våra studier, men jag började känna mig alltmer osäker i mitt bildskapande, Det som förut var självklart var det inte längre. Det måleriets värld som skapat mina uppfattningar om bilder hade formats av de franska impressionisterna och vidare av Cezanne, Matisse, Chagalle, Picasso Och bland svenskarna Kylberg, Xet Eriksson ,Hilding Lindquist, Agueli, Vera Nilsson, Siri Derkert och så förstås Helén Scherfbeck.
Nu var det andra gudar som började stiga upp på konstens himmel, Ja egentligen var det ju inte nytt, Duchamp hade ställt ut sin urinoar redan 1906 tror jag att det var, men alltfler konstnärer hade börjat orientera sig mot andra sätt att uttrycka sig. Några blev minimalister och konceptutformare, några blev konstruktivister andra blev konkretister eller abstrakta eller abstrakta expressionister . I konstnärskretsarna med anknytning till Stockholm och akademin var konkretisterna med Lennart Rodhe, Pierre Olofsson, Olle Bonniér, Olle Nyman m.fl.de ledande och deras sätt att måla var främmande för mig.
Om man skulle vara i den här konstvärlden och klara sin existens ekonomiskt måste man bestämma sig för något område. Det var inte lätt. På Akademin ansågs professorerna Sandberg och Rodhe vara de bästa förebilderna, men deras hårt styrda konkretism och konstruktivism lockade inte mig Det fanns även andra möjligheter. .Målarna kunde i tidigt 50-tal satsa på litografier som de i samarbete med Konstfrämjandet kunde trycka och distribuera i 360 ex .Förutsättningen var förstås att bilden kunde vara tilltalande för ett stort antal människor. Det var ett led i arbetet att föra ut konsten till ”folket” Mina studiekamrater löste frågan på olika sätt. Evy Låås kompletterade sitt måleri med många litografier, Inga Borg gjorde succé med barnböcker och Kerstin Hedeby ägnade sig åt teatern i form av scenbilder och dräkter. Om man bara skulle fortsätta med måleri borde man se till att få någon bra gallerist att satsa på sig. För några blev utsmyckningsuppdrag i tunnelbanan eller andra offentliga byggnader en bas för den konstnärliga verksamheten.
Jag och min pojkvän fortsatte att bara måla. Det blev problem, ekonomiskt och måleriskt. En dag löste vi tillfälligt problemet genom att bestämma oss för att tillbringa en sommar på Gotland. Det blev en nytändning. Vi mötte ett nytt landskap med hav runt om och ett underbart ljus. Vi kom till ön är 1953 och gick bara omkring och tecknade och målade i det öppna ljusdränkta landskapet. 1954 köpte vi en väderkvarn, som vi gjorde om till bostad. Ja så gick det som det gick. Efter två år hade jag ”mött mannen i mitt liv” och han råkade vara en gotländsk lantbrukare .De materiella problemen löste sig, men mitt nya bekymmer var att lantbruket tog så mycket tid och kraft. Att mjölka kor, gallra betor, köra hö och en hel del andra sysslor tar sin del av tillvaron. Det gällde som alltid att vara flexibel, men det tog några år innan jag fick tag i mina penslar igen Vi fick två välartade barn, en flicka och en pojke eller på gotländska ”en tös och en sork” Jag brukade rita av dem när de sov, det var lugnast då. Att vara konstnär är som att alltid ha en inneboende, som kräver sitt utrymme, sina rättigheter och sin tid. Det krockar ofta med andra delar av livet. Som tur var hade min man och familjen i övrigt inte något emot mitt bildskapande. De stöttade mig efter förmåga men tid och ekonomi var saker som måste hanteras.
Alltnog 1963, då jag fått ärva 5000 kronor av en moster, kunde jag bygga om halva loftet till en ateljé med takfönster och värmeisolering. Äntligen hade jag fått ”ett eget rum” Min ”inneboende” uppskattade det verkligen. Till en början var allting lite trevande och osäkert. Jag hade ju tappat kontakten med mina gamla konstnärsvänner, och visste inte vad som rörde sig i tiden på det området. Det var ju bara jag, som hade blivit gotlänning på heltid. Jag började i alla fall måla igen fast det gick ju inget vidare till en början. För att nå resultat måste man ständigt träna. Det gäller på det här området lika väl som på idrottens.
En av mina gamla kompisar från studietiden bestämde sig nu för att också han skulle bli gotlänning vintertid. Det var Martin Ljunggren som med fru och son flyttade in i sitt sommarhus i Vamlingbo Jag hade hela tiden varit medlem i K.R.O. och nu bildades en regional avdelning på Gotland. Martin och jag blev aktiva där och nu kom jag i kontakt med öns konstnärer. Det var ett lyft! Efter ett par år bildade vi tillsammans med en del andra intresserade Föreningen Gotländska Konstnärer. Vi hade möten i Visby en gång i månaden och fick med kommunens ekonomiska bistånd tillgång till en lokal i en nedlagd järnhandel. Jag hade inget körkort så jag åkte för det mesta med Martin, men ibland körde Benne, min man. Det var en fin tid av gemenskap och konstnärligt utbyte. Medlemmarna kunde ställa ut relativt ofta och vi drev utställningsverksamhet för konstnärer från andra håll i Sverige och någon gång en och annan utlänning. På 90-talet lades F.G.K. ner och ersattes av en galleriförening numera kallad GoCart.
En tid samverkade vi med Konst och Design vid Wallérs plats men nu har Go Cart en egen lokal .Samarbetet mellan öns konstnärer förändrades så att det uppdelades i fraktioner. Jag och fem andra kvinnliga konstnärer bildade konstnärsgruppen ”KAIP”. Vi har fortsatt att träffas och utbyta erfarenheter och vi har varje år en gemensam utställning på Gotland. Ett nittiotal konstnärer, bofasta och sommarboende, har också sedan många år i samarbete med G.A. en sommarutställning över hela ön som ni alla känner till. Jag talar förstås om ”Öppen Ateljé”.
Konstnärer är en sorts folk som betraktar världen, försöker förstå den och skapar en form för att förmedla sin insikt. Vi kan sedan ta del av varandras resultat och få ett utbyte i tid och rum. Alla befinner vi oss i en tid och i en livssituation unik för oss, och bara från den positionen kan vi betrakta världen. Vi mutar in oss på ett område. En del av oss stannar kvar där hela livet, andra passerar genom olika perioder då intresset har bytt fokus eller förutsättningarna förändrats.
För min egen del tecknade jag mycket redan som barn. Jag” ritade av” familjemedlemmarna och en och annan hund. Jag växte upp på 30-talet då det inte fanns TV och knappt någon annan underhållning. Under långa mörka vinterkvällar var det böcker, pennor och kritor som barnen kunde ägna sig åt. Som tonåring vidgades mitt synfält. Genom konstutställningar och böcker med reproduktioner fick jag se vad andra gjort och hur man kunde göra rent praktiskt. En inspirerande teckningslärare på gymnasiet gav mig en skjuts framåt. Han råkade dessutom vara gotlänning och talade varmt om ön. Läraren hämtade grönsaker och frukter på torget och fixade modeller till söndagsförmiddagarnas frivilliga teckning. Så nu var det ingen tvekan! När yrkesvägledaren frågade var svaret ”konstnär” Han såg lite överlägset tvivlande ut.
Under mitt målande liv har jag passerat några olika perioder, som jag ska berätta om nu. Somrarna 1946 och 1947 målade jag landskap i Jämtlands fjälltrakter. !948 målade jag landskap i Halland och Bohuslän, kort sagt den här perioden var jag landskapsmålare och det berodde väl på att jag just reste runt och såg på naturen i de olika landskapen. På västkusten gjorde jag den första bekantskapen med det havsnära landskapet. Under studietiden på målarskolorna var det människokroppen, som var det huvudsakliga området. Det blev en fem år lång period med kroppar och ansikten. Under året i Spanien använde jag mig av båda mina områden, jag målade landskap och människor, ständigt inspirerad av allt nytt omkring mig. Hela tiden tecknade jag och de teckningarna har jag sparat och använt under senare perioder av mitt liv Så kan man också göra Sedan jag blev bofast på Gotland har jag i huvudsak ägnat mig åt landskap, människor och djur och på senare tid har jag använt mig av fotografier som utgångsmaterial Detta beror till stor del på att jag nu blivit anhörigvårdare, och därför mestadels får hålla mig hemma. Man får som sagt vara flexibel.
Då nu världen kommer till mig i form av böcker, tidskrifter och tidningar och jag alltid varit intresserad av historia och politik hittar jag många intressanta bilder där, som jag kan jobba vidare med. Det blir inte vilket foto som helst utan ett som ”tänder” Det kan vara en rörelse, ett uttryck, en situation i kombination med en historia där bakom. Jag kommer att fortsätta och vidareutveckla den här formen av bildskapande framöver, men det blir väl lite annat också, när tillfälle ges. Det är likadant när jag målar landskap. Jag strövar omkring i naturen utan särskild plan och så rätt som det är så vet jag att just det trädet eller den klippan måste jag göra en bild av.
Genom åren har jag använt mig av olika material. Först och främst min kära blyertspenna, men jag har också målat med kritor, akvarellfärg och oljefärg. Under en period gjorde jag en serie linoleumsnitt med motiv ur lantbruket och när jag några år var medlem i grafikgruppen i Visby lärde jag mig göra färggrafik med pappskivor som bottenmaterial. Det passade mig väldigt bra Jag kunde bo hos min svägerska någon natt och så få lite sammanhängande arbetstid. Det var en tid som jag kan sakna. För mig är hantverket och materialet viktigt. Det händer någonting mellan ögonen och händerna som är betydelsefullt men svårt att förklara.
Vamlingbo 2016
Ingrid Hamrell Mårtensson