Någon hade arrangerat en utställning för att hedra en gammal målare. Ja han var verkligen gammal, då han nyligen firat sin hundraårsdag.
Målaren var en som jag känt och umgåtts med en gång för mycket länge sedan. Vi hade båda varit i Marocko i början av 50-talet. Han med hustru och två små barn, jag med min sambo.Vi hade bott i närheten av varandra på ett litet hotell i Tetuan.
Vi hade alla tecknat och målat akvareller i arabkvarteren och umgåtts ganska mycket. Det var en tid då målarna reste ut i ett Europa, som höll på att återhämta sig efter det förödande andra världskriget. Världen låg öppen för oss. Vi såg, förundrades och studerade landskap och människor där vi råkade hamna på vår upptäcktsfärd.
Vi fick alla utbildning vid Konstakademin i Stockholm. Erik som den gamle målaren heter hade ju tidigare avslutat sin, medan vi bara hade gjort en paus på ett år. Vi hade väl alla en idé om att vi skulle förkovra oss i vårt måleri genom studier och träget arbete. Så småningom när vi gjort några utställningar skulle någon upptäcka oss och vi skulle bli välkända och kunna leva av vårt måleri.
Den lilla utställningen som jag nu såg 60 år efter vår vistelse i Tetuan började med ett självporträtt, som Erik gjort i sin ungdom. En allvarlig ung man ser forskande in i sitt ansikte. Han ser ut att vara full av tankar om livet. Han tänker gå den svåra vägen och aldrig göra avkall på sina principer. Han verkar tycka att målningen är väsentlig för honom eftersom den även ligger som första bild i hans presentation i ”Svenska konstnärer” år 2012.
Erik, jag och många med oss blev aldrig så kända, berömda och högaktade som vi drömde om. I det välmående efterkrigssverige ökade antalet konstnärer. Gallerier växte upp både här och där. Det gällde att ställa ut så ofta som möjligt. Galleristerna ville ha nya fräscha målningar, snyggt ramade med behagliga motiv. De skulle passa in i konstföreningarnas sortiment och deras policy att skapa en vacker, kulturell miljö för sina medlemmar.
Svenssons väggar fylldes av bilder. Efter hand stormade fotot in på bred front, och nu när Svensson fått det allt bättre ställt kunde han själv resa ut i världen och hämta bilder från sina resor. Eriks och alla vi andras tecknade och målade upptäckter från våra resor hade fått konkurrens. Vi fortsatte ändå på vår inslagna väg. Det blev en flod av bilder, en del bra och många lite mindre bra. Det blev kärvt på konstmarknaden. Vi fick försörja oss på annat vis. Du blev lärare och jag gifte mig med en lantbrukare. Svensson tröttnade på bildfloden och ville nu ha tomma vita väggar i sitt hus. Vad blev det av våra målarliv? Borde vi inte ha fortsatt att vara så förutsättningslöst allvarliga, som du är där i ditt ungdoms- självporträtt? Många har försökt dra uppmärksamhet till sitt måleri genom de mest märkliga påhitt, men kanske hade det bara behövts att man sparat några av sina bästa målningar och slängt resten.